Jag äger mina misslyckanden lika mycket som jag äger mina framgångar. Vinster och förluster – oavsett slutresultat väljer jag att synliggöra dessa livsläxor. De är en del av mig och min historia, och har varit väldigt viktiga för min personliga utveckling. En gammal MMA-fighter kan titta på sig själv i spegeln, se sina blomkålsöron och då minnas sina gamla matcher. När jag själv blickar inåt och tänker tillbaka på de tuffa passager som jag har haft i mitt liv väljer jag att se dem som matcher, som jag till slut vann. Jag vann matcherna eftersom jag kapitulerade. Jag gav upp och förlikade mig med min situation. Endast då kunde jag åstadkomma en förändring. Endast då var läkning möjlig.
Och det var någonstans där som jag hittade en kraft som fick en enorm påverkan. Det är faktiskt tack vare mina misslyckanden och kriser som jag är där jag är idag. Förutom smärtan man genomlider så finns det något skamfyllt i att befinna sig i en kris eller en misslyckad situation. Däri ligger svårigheten att förlika sig med tanken att situationen har gått väldigt fel. Ofta förväxlar vi situationen med att vi är fel. Vi fortsätter därför att köra huvudet i väggen utan möjlighet till förändring.
För snart 12 år sedan lade jag in mig själv för behandling av mitt alkoholberoende. Då hade min dåvarande sambo, och mina barns mamma, precis lämnat mig. Jag var arg, bitter och självömkande om vart annat. Då kände jag att det var förjävligt att hon stack. I dag känner jag bara tacksamhet och kärlek till henne. Hon tog sitt ansvar under en ohållbar situation när jag själv inte hade den förmågan. Inte minst för våra barns skull. Skammen var bland det värsta. Ensam satt jag kvar i huset i ytterligare sex veckor och drack. Men till slut kom kapitulationen och jag bad om hjälp. Den 26 juli 2011, under ett av de värsta tillstånden jag någonsin befunnit mig i, började resan mot den jag är idag. Men ensam hade jag inte klarat det. Jag hade förmånen att finna rätt mentorer, coacher och förebilder som stöttade mig. Det var först när jag sökte hjälp och sträckte ut en hand som urkraften i mig startade.
Idag är jag på en helt annan plats. När jag vaknar på morgonen har jag en känsla av tacksamhet. Jag lever i en kärleksfull relation med min partner. Jag har möjlighet att vara en närvarande pappa till mina två små barn, Elias 7 år och Alva 3 år. Och även finnas tillhands för mina vuxna barn Amanda och Charlie. Jag har skjutit ut mig själv för de bolag som jag startade för över 20 år sedan och har sedan dess vidareutbildat mig till coach. Jag har nu hittat ett nytt varför och syfte med livet. Att hjälpa medmänniskor i förändring.
Under drygt 10 år har jag haft förmånen att verka som mentor åt män som genomgår deras tuffaste förändringsarbete, nämligen att sluta missbruka alkohol och droger. Här är acceptans en nyckelfaktor för att lyckas. Min uppgift har varit att finnas där som stöd, men även att guida dem genom tolvstegsprogrammet. Det är långt ifrån alla som lyckas, men en del gör det, och det finns inget som ger mig större tillfredsställelse. Att få se förändringen ske framför mina ögon är obeskrivlig. Hur en människa kan gå från att vara så trasig och utan hopp, till att sakta men säkert komma tillbaka till livet igen. Att få se läkningsprocessen som sker i den personens närhet. Barn som får tillbaka sina pappor, föräldrar som får tillbaka sina söner. Det är magiskt när det sker. Och att jag får vara en liten pusselbit i det miraklet är enormt tillfredsställande.
Jag avslutar med ett par meningar som prästen Olle Carlsson (som är en av mina stora förebilder) sa till mig en gång när jag stod inför en tuff situation. ”Joakim, lyssna nu. Allt kommer bli bra, glöm inte bort att du är värdefull”.
Krigar du just nu med en till synes hopplös situation? Står du inför en konkurs, skilsmässa, arbetslöshet eller lever du i ett missbruk? Äg ditt misslyckande, acceptera det faktum att du är där du är. Det finns en lättnad och urkraft i kapitulationen, den leder till förändring och läkning. Det finns hjälp därute.
Och du, allt kommer bli bra, du är värdefull!
Tack Jocke! Du är ett föredöme och en sann vän!
Wow! Jag är så otroligt imponerad av din resa, Jocke. Men inte förvånad. Du har alltid haft en inneboende ur-kraft/driv, envishet och mycket idéer/visioner.
Och nu tror jag att du VERKLIGEN har hittat din grej.👊
Jag är glad och stolt över att ha fått lära känna dig en gång i tiden och minns så mycket roligt vi hade ihop i Uppsala.
Kram Maria