Håkan Pålsson, Therése Malmqvist, Joakim Emanuelsson och Emil Linderberg från vänster.
Häromveckan fick jag möjlighet att delta i Gasellfesten i Malmö som arrangeras varje år av tidningen Dagens Industri. Det var andra året i rad som vi var med. Vi har blivit nominerade totalt 3 gånger. Första gången för en sisådär 15 år sedan, då hade jag ingen aning om vad det var. Ska jag vara helt ärlig trodde jag att jag talade med en envis annonssäljare. Vi kan lugnt konstatera att stackaren hade ett himla sjå med att förklara sitt ärende.
Det lät ungefär så här:
– Heeeeeeeej och grattis, Qvesarum är nominerade till Årets Gasell!
– Eh… Nej tack, vi ska inte ha något.
– Men ni har ju blivit nominerade till Gasell priset!
– Ok, kul men vi skall inte vara med!
– Men du förstår nog inte – ert företag är ju nominerade av tidningen Dagens Industri!
– Vad är det du inte fattar! Vi ska inte ha något!!!
– Men det kostar inget och vi ska skicka ett diplom till er för att ni har varit så duktiga!
– Ok toppen skicka det då, tack för att du ringde och hej då!
Och där slängde jag på luren och tänkte inte mer på det. Och mycket riktigt – efter ett par veckor damp det faktiskt ned ett diplom. Då började polletten falla ned så smått. Idag kan jag faktiskt skratta åt händelsen och känna tacksamhet att jag inte bemöter folk på samma sätt som då.
Att springa som en gasell tog ut sin rätt
Att springa som en gasell sju dagar i veckan tog ut sin rätt. Stundvis var jag inte särskilt roligt att ha att göra med. Forcerad, irriterad och fokuserad (läs självcentrerad). Jag hade lätt att bli irriterad och upprörd. Som du säkert förstår var detta ingen harmonisk tillvaro – varken för mig, mina anställda eller för min familj. Men, jag fortsatte ändå att köra på, år efter år. Det var ryggdunkarna som höll mig flytande när energin tröt. Många var fascinerade av mitt driv och jag fick ibland frågan: Joakim, vad är dina drivkrafter? Jag vet inte riktigt, svarade jag.
Idag vet jag – det var rädslan för att misslyckas som var mig största drivkraft. Min fasta övertygelse under alla dessa år var att om företaget skulle gå omkull så skulle jag personligen förintas. Jag själv hade inget som helst värde utan mitt företag. Jag hade byggt hela min självkänsla och mitt värde på att jag hade ett framgångsrikt företag. Rädsla är en enorm drivkraft och motivator, dock inte en angenäm sådan.
Arbetet med mig själv förändrade min självbild
Det tog många år och mycket arbete med mig själv innan jag kom på att jag är värdefull som jag är. Med eller utan företag, med eller utan entreprenörsframgångar, med eller utan pengar – ja, du förstår vart jag vill komma.
När jag idag tittar tillbaka så ser jag att jag gjorde så gott jag kunde, på alla plan. Idag vet jag bättre och gör annorlunda. Idag så tar jag inte mig själv på så stort allvar, jag försöker vara till nytta för de som står mig nära.
Jag känner tacksamhet samtidigt som jag har kommit ur getingboet som jag levde i under så många år, med förståndet hyffsat i behåll. Jag känner tacksamhet över vår VD och alla duktiga medarbetare som driver företaget vidare mot nya mål och att jag själv får möjligheten att ägna mig åt sådant jag tycker är kul och stimulerande. Det är aldrig försent att dra i handbromsen och skapa en förändring. Gör man som man alltid har gjort så blir det som det alltid har blivit. Ibland måste man göra något annorlunda för att skapa något nytt.
Costa del Sol November 2022
Joakim
Så sant Jocke! Grattis till ännu en nominering, den är du, Emil och resten av gänget så väl värda! Men ff a ett stort grattis till att du ställde om och hittade en ny riktning i ditt liv! Du är ett föredöme!
Stort tack Göran för de fina orden <3