Enligt källor är tydligen Finland världens lyckligaste land? Som halvfinne har jag svårt att greppa det påståendet. Finnar är enligt mig ett rättskaffens folk, väldigt strävsamma och lever den mesta av sin vakna tid i ett tillstånd av vankelmod varvat med ett par stänk av melankoli. Skulle dessa introverta mumintroll vara lyckligast i världen? Tillåt mig att småle.
Men vem är jag att döma ut ett helt folk? Och vad vet jag om hur någon annan människa egentligen känner om sin egen lycka? Vad jag uppfattar är ju inte detsamma som vad en annan människa känner. En Instagrambild på en lycklig familjesituation visar mig ju inte vad människorna på bilden faktiskt känner. De kanske bara ser lyckliga ut. Vad vet jag egentligen? Vad jag vet är att många människor har en strävan (inklusive jag själv) att uppfattas som lyckliga.
Jag vet också att vi alla söker lycka, rent av jagar den. Ofta söker vi den i saker utanför oss själva. Det kan vara i materiella ting, pengar, högre status i form av titlar på en arbetsplats, i alkohol eller droger. Vi kan även söka lyckan i en relation till en annan människa: ”om min partner bara agerar på ett visst sätt kommer jag att bli lycklig”. Inget av detta fungerar över tid. Jag vet det. Jag har nämligen provat dem alla. Lycka för mig finns på insidan, i lugnet, i tystnaden, i vandringen på berget, när mina barn kurar ihop sig i min famn och i den trygga förvisningen om att jag är helt okej och värdefull precis som jag är och att allting är precis som det skall vara.
Är jag alltid lycklig då undrar du kanske? Nej det är jag inte, jag har ”fönster” i tillvaron då jag lyckas befinna mig i det mindset jag beskriver ovan. Och då känner jag lycka på riktigt.
Dalai Lama fick en gång frågan, vad är nyckeln till sann lycka? Svaret kom snabbt: Var nöjd med det du har!
Har jag rätt eller fel om finnarna och Instagram? Kan det vara så att lycka finns inuti oss någonstans, fast det inte alltid syns? Eller helt tvärtom, lyckan finns inte där inne, även fast det ser ut så?
Vad är eran take på lycka?
